???

  2014-07-22 / 15:05:06 / Thoughts /
Jag har suttit och stirrat på denhär tomma raden i flera veckor nu, funderat på OM jag ska skriva och VAD jag ska skriva. Hur sätter man ord på sina känslor när man inte ens vet hur man känner? Jag har öppnat upp mig förut och jag är rädd för att göra det igen. Jag vet att jag uppmanar er till att göra det hela tiden, önskar att det vore så enkelt. Önskar att man bara behövde skriva ett par rader på en dum blogg eller till en vän och så var allt bra igen, men så funkar det tyvärr inte, även om det underlättar. Jag tycker det är konstigt och nästan läskigt hur snabbt livet kan vända, ena sekunden flyger du på moln, för att nästa sekund ligga på golvet med tårar och försöka komma på vad som egentligen är meningen med livet. Tänk dig som att du sitter på en gungbräda, din ände av brädan är högst upp och du kan se hela världen därifrån, allt är perfekt. Det finns ingen eller ingenting som kan förstöra det du känner just i den stunden. Tror du iallafall. Ända tills personen i den andra änden av gungbrädan bestämmer sig för att resa sig upp, och du kraschar rakt ner i marken innan du ens hinner göra ett försök till att stoppa det. (Hypotetiskt sätt.) Alla dina förhoppningar, alla känslor och allt som du byggt upp kraschar rakt ner och förstörs på mindre än några sekunder. Och där ligger du. Undrar vad du ska göra. Hur tar man sig upp ens? Oavsett om man lyckas resa sig upp, vart gör man av alla känslor? Vad gör man med alla delar av sig själv som precis slagits sönder i tusen små bitar? Man vill be om hjälp, men vem ringer man? Hur berättar man för någon att man behöver hjälp, när man inte ens vet vad man behöver hjälp med? Jag önskar att jag visste, men jag vet inte. Jag vet inte och det gör mig galen. Ingen vet hur man lagar en trasig människa. Jag önskar att jag visste det också. För det finns så många som jag skulle vilja laga, skulle vilja krama om dem och lova dem att allt blir bättre. Men hur kan man ge någon ett löfte som man inte ens vet om det stämmer? Eller altså, jag vet att det blir bättre, men sen blir det sämre igen, så är det alltid. Det är väl livet egentligen, och det är just det som gör så äckligt jävla cp ont ibland. Hur kan man laga någon annan om man inte ens är hel själv? Blir man någonsin hel som människa? Eller kommer det alltid finnas vissa delar av en som förblir trasiga? Jag vet inte, jag vet ingenting längre. Jag vet att kärlek gör lika ont i hjärtat som det gör i dina fötter när du trampar på typ lego. Jag vet att sannolikheten att människor håller ett löfte är ungefär lika stor som att månen är gjord utav typ ost. Jag tror mig veta så himla många saker om smärta och livet, men jag vet att jag har så mycket mer att lära och få reda på, vilket skrämmer mig. Jag vet även att om ett tag, så kommer det kännas lättare för mig att gå upp på morgonen igen och jag längtar dit. Men tills dess så vet jag varken ut eller in, vet inte ens om den här texten har något slags sammanhang eller mening över huvudtaget, men det spelar ingen roll för det har inte mina tankar och känslor heller just nu. Och det är okej. Man måste lära sig att det är okej att vara trasig.
 
Det var länge sen jag skrev om mina känslor såhär öppet men nu kunde jag inte hålla mig längre, är trött på att alltid få ha i åtanke att jag måste tänka på vad andra kommer tänka om mig ifall jag skriver si eller så. Jag har gjort så mycket roligt på senaste, vilket jag har delat här på bloggen men jag vill att ni ska veta att trots det, så finns de mörka sidorna fortfarande kvar. Spelar ingen roll hur mycket roligt man gör, jag vill inte vara så opersonlig och ytlig, jag vill att ni ska veta att det är inte alltid så enkelt som det ser ut. Jag skriver för att jag vet att jag inte är den enda som känner såhär. Jag vet att jag inte är den enda som känner mig ensammast i världen ibland. Jag vet att ni finns där ute, och jag hoppas verkligen att ni läser dehär och ser att ni inte är ensamma och ni är inte galna och era känslor är inte dumma och meningslösa. Skriv till mig, berätta om det som tynger er mest, anonymt eller inte. Privat eller öppet på bloggen. Ni är så mycket bättre än ni tror, det är vi alla. Vissa behöver bara höra det några extra gånger


V.A

Min anorexia tynger mig mest och jag hatar mig själv mest i världen för att sjukdomen är skapad av mig själv och kan bara stoppas av mig själv

2014-07-22 @ 15:12:40
Anonym

❤️❤️❤️

2014-07-22 @ 15:51:47
Moa

Att aldrig känna mig tillräcklig

2014-07-22 @ 16:16:53
Anonym

Vad är din kik?..<3

Svar: idalovisa ❤️
Lovisa Ramquist

2014-07-22 @ 16:50:19
Eric

❤️❤️

2014-07-22 @ 17:38:30
Anonym

❤️❤️ du är stark glöm inte det

2014-07-22 @ 22:06:27
o

jag älskar dig min fina vän

2014-07-23 @ 00:05:39
URL: http://ornellayakoubb.blogg.se
o

jag älskar dig min fina vän

2014-07-23 @ 00:05:44
URL: http://ornellayakoubb.blogg.se
amanda tenö

❤️❤️❤️tack lovisa för att du sätter ord på det som ingen annan vågar säga. Massa massa kramar finaste

2014-07-23 @ 10:43:47
Mathilda

Fyfan vad bra skrivet!

2014-07-23 @ 23:21:48
Anonym

Sååå bäst du är och jättebra skrivet finaste! Det sant du är inte ensam..det vore kul och skriva med dig men vågar inte kika.
Iaf kärlek och respekt till dig Lovisa <3

2014-07-24 @ 15:36:45
F

Stolt över att vara din syster, allt kommer bli bra💖

2014-07-26 @ 09:53:46
URL: http://ffannyramquist.webblogg.se
J.L***V***

Kändes som det var jag som skrev det där typ... Haha!
❤️

2014-08-03 @ 19:09:41

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

design av: joannalicious